Föremålet för vår tro

Andra föredraget

1 Då vi nu i vårt föregående föredrag har visat vad själva tron är, vill vi för det andra övergå till att påpeka det föremål, varpå den vilar.

2 Vi måste nu märka, att Gud är den ende högste styresman och självständiga varelse, i vilken all fullhet och fullkomlighet bo. Han är allsmäktig, allestädes närvarande och allvetande, utan begynnelse på sina dagar och utan ände på sitt liv. I honom bor varje god gåva och alla goda bevekelsegrunder. Han är ljusens fader. I honom är trosprincipen självständigt inneboende, och han är det föremål, vari alla andra förnuftiga och ansvariga varelsers tro koncentreras för erhållandet av liv och frälsning.

3 För att kunna framställa denna del av ämnet klart och tydligt måste vi gå tillbaka och granska de grunder, vilka människosläktet haft till att tro på Guds existens, såväl som också varpå dessa grunder är eller har varit byggda sedan skapelsen.

4 Vi syfta nu icke på sådana grunder, som skapelseverket erbjudet, vilka vi dagligen skåda med våra naturliga ögon. Ty sedan Jesus Kristus uppenbarat sig, förstå vi, att skapelseverket genom dess oändliga myckenhet av former och variationer klart framställa hans eviga makt och gudom. Rom 1:20: "Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna förstås genom hans verk." Vi syfta däremot på de grunder, som först ledde människoanden till att tro, att det fanns en Gud, som hade skapat allting

5 Vi vill nu övergå till att undersöka människans tillstånd när hon först skapades. Historieskrivaren Moses ger oss i sin första boks första kapitel, från 20:e till och med 30:e versen, följande redogörelse, vilken vi återger efter Joseph Smiths inspirerade översättning:

6 Och jag, Gud, sade till min Enfödde som var med mig från begynnelsen: Låt oss göra människan till vår avbild och till att vara oss lika, och det skedde så.

7 Och jag, Gud, sade: Låt dem få herravälde över fiskarna i havet och över fåglarna i luften och över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som krälar på jorden.

8 "Och jag, Gud, skapade människan efter min egen bild. Efter min enföddes bild skapade jag henne. Man och kvinna skapade jag dem. Och jag, Gud, välsignade dem och sade till dem: Varen fruktsamma och föröken er och uppfyllen jorden och underläggen eder den. Råden över fiskarna i havet och över fåglarna i luften och över allt levande, som rör sig på jorden." /jfr Moses 2:27-28/

9 Och jag, Gud, sade till människan: Se, jag har givit eder alla fröbärande örter, som finnas på hela jordens yta, och alla fruktbärande träd, som sätta frö; de skola vara eder till föda." /jfr Moses 2:29/

10 Åter, i 1 Mosebok, kap 2:15-17, 19-20 heter det: "Och jag, Herren Gud, tog människan och satte henne i lustgården Eden, att hon skulle bruka och bevara den. Och jag, Herren Gud, bjöd människan och sade: Du skall äta av allehanda träd i lustgården; men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta. Dock må du själv göra ditt val, ty även det är dig givet. Men kom ihåg, att jag förbjuder det och att på den dagen du därav äter skall du visserligen dö." /jfr Moses 3:15-17/

11 "Och av jorden danade jag, Herren Gud, alla djuren på marken och alla fåglarna i luften, och jag befallde dem att komma till Adam för att se hur han skulle nämna dem ... ty såsom Adam nämnde alla levande djur, så skulle de heta. Och Adam gav boskapen och fåglarna i luften och alla djur på marken deras namn." /jfr Moses 3:19-20/

12 Av detta kan vi lära uti vilket tillstånd människan var då hon först skapades, vad kunskap hon var begåvad med och vilken hög och upphöjd plats hon innehade. Hon var herre och styresman över allting på jorden och njöt på samma gång sällskap och gemenskap med sin Skapare utan någon åtskiljande mellanvägg. Vi vill nu övergå till att betrakta berättelsen om människans fall och hennes utdrivande ur lustgården Eden och från Guds närhet.

13 Moses fortsätter /1 Mos 3:8-10/: "Och de /Adam och Eva/ hörde Herren Guds röst, då de vandrade i lustgården, då dagen svalkades. Och Adam och hans hustru gingo bort från Gud för att gömma sig ibland träden i lustgården. Och jag, Herren Gud, kallade på Adam och sade till honom: Vart går du? Och han sade: Jag hörde din röst i lustgården och jag fruktade mig, emedan jag såg, att jag var naken; därför gömde jag mig." /jfr Moses 4:14-16/

14 /1 Mos 3:11-12/ "Och jag, Herren Gud, sade till Adam: Vem har sagt dig, att du är naken? Har du ätit av det träd, varom jag bjöd dig och sade, att du icke skulle äta därav? Om så är, så måste du visserligen dö. Och människan sade: Kvinnan, som du har givit mig och befallt att bliva hos mig, gav mig av trädets frukt, så att jag åt." /jfr Moses 4:17-18/

15 /1 Mos 3:13/ "Och jag, Herren Gud, sade till kvinnan: Vad är det, du har gjort? Och kvinnan sade: Ormen bedrog mig, så att jag åt." /jfr Moses 4:19/

16 /1 Mos 3:16/ "Och åter sade Herren till kvinnan: Jag skall storligen föröka din vedermöda och din avlelse. Du skall föda dina barn med smärta. Du skall hava åtrå till din man, och han skall råda över dig." /jfr Moses 4:22/

17 /1 Mos 3:17/ "Och till Adam sade jag, Herren Gud: Eftersom du lydde din hustrus röst och åt av frukten av det träd, om vilket jag bjöd dig och sade: Du skall icke äta därav! förbannad vare marken för din skull. Med bekymmer skall du nära dig på den i alla dina livsdagar. Törne och tistlar skall den bära dig, och du skall äta örter på marken. Du skall äta ditt bröd i ditt ansiktes svett, till dess du åter varder till stoft (ty du skall visserligen dö); ty därav är du tagen. Ty du var stoft, och stoft skall du varda." /jfr Moses 4:23-25/ Härpå följde omedelbart vad vi förut nämnt: människan blev utdriven ur lustgården Eden.

18 De ovan citerade styckena visar oss två viktiga sanningar. Först att människan efter sin skapelse inte var lämnad utan kunskap eller förstånd, irrande omkring i mörker och okunnighet eller tillbringande sin tillvaro i tvivel rörande det stora och viktiga ämne, som måste ha avgörande inflytande på hennes lycksalighet, nämligen frågan om vem som hade skapat henne och inför vem hon skulle avlägga räkenskap för sina handlingar. Gud talade med henne ansikte mot ansikte. Hon kunde stå inför Guds ansikte och motta undervisning av hans egen mun. Hon hörde hans röst, vandrade för honom och kunde beskåda hans härlighet, under det att kunskapen överströmmade hennes förstånd och gav henne förmåga till att giva namn åt den otaliga skaran av Skaparens verk.

19 För det andra se vi, att ehuru människan föll i överträdelse, henne överträdelse icke berövade henne den kunskap, hon förut hade fått rörande hennes Skapares existens och härlighet. Ty icke förr hade hon hört hans röst än hon försökte att gömma sig för honom.

20 Sedan vi nu för det första har visat, att Gud började samtala med människan omedelbart efter att han "inblåst i hennes näsa en levande ande" och att han icke upphörde med att uppenbara sig efter fallet, vill vi för det andra övergå till att visa, att människans kunskap om Guds existens icke förlorades, då hon blev utdriven ur lustgården Eden, och att Gud ingalunda upphörde med att kungöra sin vilja för henne.

21 Vi vill framlägga berättelsen om den direkta uppenbarelse, som människan erhöll, sedan hon hade blivit utdriven ur Eden. Vi anför åter Joseph Smiths inspirerade översättning:

22 Så snart Adam hade blivit utdriven ur lustgården, "började han på att plöja jorden och att utöva sitt herravälde över djuren på marken och att äta sitt bröd i sitt ansiktes svett, såsom jag, Herren, hade bjudit honom att göra." /jfr Moses 5:1/ Och han åkallade Herrens namn. Likaså gjorde också hans hustru Eva. "Och de hörde Herrens röst, kommande från lustgården och talande med dem, men de sågo honom icke, ty de voro utestängda ifrån hans omedelbara närhet. Och han gav dem befallning till att tillbedja Herren Gud och till att offra det förstfödda av boskapen, Herren till ett offer. Och Adam hörsammade Herrens bud." /jfr Moses 5:4-5/

23 "Och efter många dagars förlopp visade Herrens ängel sig för Adam och sade: Varför offrar du offer åt Herren? Och Adam sade till honom: Jag vet icke, men Herren har så bjudit mig." /jfr Moses 5:6/

24 "Då talade ängeln och sade: Detta är en sinnebild på det offer, som Faderns enfödde, full av nåd och sanning, skall offra. Och allt vad du gör skall du göra i sonens namn och du skall omvända dig och åkalla Gud i sonens namn evinnerligen. Och på den dagen föll på Adam den Helige Ande, som vittnar om Fadern och Sonen." /jfr Moses 5:7-9/

25 Detta sista citat eller sammandrag visar oss den viktiga sanningen, att våra första föräldrar, ehuru de hade blivit utdrivna ur lustgården Eden och voro avstängda från Guds omedelbara närhet genom en slöja, dock bibehöll så mycken kunskap om hans existens, att de kände sig manade till att åkalla honom. Vidare lär vi att när frälsningsplanen hade blivit uppenbarad för människan och hon började åkalla Gud, då fick hon den Helige Ande, som vittnade om Fadern och Sonen.

26 I första Moseboks 4:e kapitel har vi en berättelse om Kains missgärning och Abels rättfärdighet samt om hur Gud uppenbarade sig för dem. Moses säger: /v 3-7/ "Och det begav sig, att Kain med tiden offrade Herren gåvor av jordens frukt. Och Abel offrade desslikes förstlingen av sina får och av deras talg; och Herren såg till Abel och hans offer, men till Kain och hans offer såg han icke. Detta visste djävulen, och han gladde sig däråt. Och Kain blev mycket vred, och hans uppsyn mörknade. Och Herren sade till Kain: Varför är du vred? Varför är din uppsyn så mörk? Om du gör gott, så är du antaglig, men om du icke gör gott, så ligger synden på lur vid dörren, och Satan vill hava dig i sitt våld. Och om du icke hörsammar mina befallningar, så skall jag övergiva dig, och det skall ske dig, såsom han begär." /jfr Moses 5:19-23/

27 Och Kain gick ut på marken och han talade med sin broder Abel. Och det begav sig, då de voro på marken, att Kain reste sig upp emot sin broder Abel och slog honom ihjäl. Och Kain berömde sig av vad han hade gjort och sade: Nu är jag fri; min broders boskap tillfaller visserligen mig." /jfr Moses 5:32-33/

28 "Men Herren sade till Kain: Var är din broder Abel? Han svarade: Jag vet det icke; skall jag taga vara på min broder? Och Herren sade: Vad har du gjort? Din broders blods röst ropar till mig utav jorden. Och nu, förbannad vare du på jorden, som har öppnat sin mun och tagit din broders blod utur dina händer. Då du plöjer jorden, skall den icke mera giva dig efter sin förmåga; ostadig och flyktig skall du bliva på jorden." /jfr Moses 5:34-37/

29 "Och Kain sade till Herren: Satan frestade mig med min broders boskap. Dessutom var jag vred, emedan du såg med välbehag till hans offer och icke till mitt. Mitt straff är större än jag kan uthärda. Se, du har idag utdrivit mig ifrån Herrens ansikte, och jag måste gömma mig undan ditt ansikte och bliva ostadig och flyktig på jorden; nu kan det hända att vilken som helst mig finner, han slår mig ihjäl för mina missgärningars skull, ty de äro icke dolda för Herren. Men Herren sade till honom: Om någon slår dig ihjäl, det skall sjufalt hämnat bliva. Och jag Herren satte ett tecken på Kain, att vilken som helst som skulle finna honom, icke skulle slå honom ihjäl." /jfr Moses 5:38-40/

30 Avsikten med dessa citat är att visa medlemmarna av denna klass, hur människosläktet först lärde känna Guds existens, nämligen därigenom att Gud uppenbarade sig för människan och att han efter fallet fortsatte med att uppenbara sig för henne och hennes efterkommande. Och ehuru de var fjärmade från hans omedelbara närhet, så att de inte kunde se hans ansikte, kunde de dock höra hans röst.

31 Sålunda blev Adam känd med Gud, och han fortplantade sin kunskap till sina efterkommande. Och sålunda uppkom i deras hjärta tanken om Guds existens, vilken tanke utgjorde grundvalen till den tro, medelst vilken de kunde erhålla vidare kunskap om hans egenskaper och även om hans härlighet.

32 Inte blott för Adam uppenbarade Gud sig, utan, såsom Moses säger i det redan anförda, han nedlät sig även till att meddela sig med Kain efter dennes stora missgärning, brodermordet, och Kain visste att det var Herren som talade med honom, varför Kain, då han utdrevs ur sina bröders krets, förde kunskapen om Guds existens med sig. Och sålunda erhöll hans efterkommande föreställningen om Guds existens.

33 Härav är det tydligt, att hela människosläktet i dess olika förgreningar mycket tidigt fick denna kunskap utbredd ibland sig, så att Guds existens blev ett föremål för tro redan i världens första tidsålder. Och beviset på Guds existens, som dessa människor hade, var i första rummet vittnesbördet därom från deras föräldrar.

34 Grunden varför vi givit denna del av ämnet så mycken uppmärksamhet, är den, att denna äldsteklass må kunna förstå, hur Gud kom till att bli trons föremål bland människorna efter fallet, samt vad det var som drev stora skaror till att söka efter honom med tro och till att rannsaka för att erhålla kunskap om hans karaktär, fullkomligheter och egenskaper, till dess de kunde lära känna honom, icke blott för att ha gemenskap med honom och skåda hans härlighet, utan också för att få del av hans makt och vara i hans närhet.

35 Märk särskilt, att det vittnesbörd, som dessa människor hade om Guds existens, var människors vittnesbörd, ty förrän någon av Adams efterkommande själv erhållit uppenbarelse av Gud, vittnade Adam, deras gemensamme fader, för dem om Guds existens och hans eviga makt och gudom.

36 Till exempel: Förrän Abel erhöll den försäkran från himmelen, att hans offer var för Gud välbehagligt, hade han av sin fader fått den viktiga underrättelsen, att det fanns en Gud, som hade skapat och som uppehåller allt. Det råder intet tvivel, att Adam var den förste, som fortplantade kunskapen om Guds existens till sina efterkommande, så att hela världens tro ifrån den stunden intill nu på visst sätt beror på denna kunskap, först meddelad av den gemensamme stamfadern. Och denna kunskap har gått i arv till det släkte och den tid, vari vi lever, såsom vi från de heliga urkunderna skall visa.

37 För det första: Adam var 130 år gammal när Set föddes (1 Mos 5:3). Och Adams dagar, sedan han hade fött Set, var 800 år, så att hela hans ålder, då han dog, var 930 år (1 Mos 5:4-5). Set var 105 år gammal när Enos föddes (v 6), Enos var 90 år gammal när Kenan föddes (v 9), Kenan var 70 år gammal när Mahalalel föddes (v 12), Mahalalel var 65 år gammal när Jered föddes (v 15), Jered var 162 år gammal när Hanok föddes (v 18), Hanok var 65 år gammal när Metusela föddes (v 21), Metusela var 187 år gammal när Lemek föddes /v 25/, och Lemek var 182 år gammal när Noa föddes (v 28).

38 Härav framgår, att Lemek, den nionde från Adam och Noas fader, var 56 år gammal när Adam dog. Metusela var 243, Hanok 308, Jered 470, Mahalalel 535, Kenan 605, Enos 695 och Set 800 år.

39 Lemek, Noas fader, samt Metusela, Hanok, Jered, Mahalalel, Kenan, Enos, Set och Adam levde alltså samtidigt, och utan tvivel var alla dessa rättfärdighetens förkunnare.

40 Moses säger vidare, att Set levde 807 år sedan han fött Enos, så att hela hans ålder, när han dog, var 912 år (1 Mos 5:7-8). Och Enos levde 815 år sedan han fött Kenan, så att hela hans ålder var 905 år (v 10-11). Och Kenan levde 840 år sedan han fött Mahalalel, så att hela hans ålder var 910 år (v 13-14). Och Mahalalel levde 830 år sedan han fött Jered, så att hela hans ålder var 895 år (v 16-17). Och Jered levde 800 år sedan han fött Hanok, så att hela hans ålder var 962 år (v 19-20). Och Hanok vandrade med Gud 300 år sedan han fött Metusela, så att hans ålder, när Gud tog honom bort, var 365 år (v 22-23) (Fotnot: Enligt det Gamla Testamentet. Angående Enoks ålder se Läran och förbunden, kap 107:49.) Metusela levde 782 år sedan han fött Lemek, så att hela hans ålder, när han dog, var 969 år (v 26-27). Lemek levde 595 år sedan han fött Noa, så att hela hans ålder, när han dog, var 777 år (v 30-31).

41 Enligt dessa uppgifter dog Adam uti det 930:e året efter skapelsen. Hanok upptogs i det 987:e året. Set dog i det 1042:a året, Enos i det 1140:e, Kenan i det 1235:e, Mahalalel i det 1290:e, Jered i det 1422:a, Lemek i det 1651:a och Metusela i det 1656:e året, samma år, under vilket floden kom.

42 Noa var 84 år gammal när Enos dog, 176 år när Kenan dog, 234 år när Mahalalel dog, 366 år när Jered dog, 595 år när Lemek dog och 600 år när Metusela dog.

43 Vi se således, att Enos, Kenan, Mahalalel, Jered, Metusela, Lemek och Noa levde på jorden på samma gång och att Enos, Kenan, Mahalalel, Jered, Metusela och Lemek alla var bekanta både med Adam och Noa.

44 Av det föregående kan vi lätt skönja, hur kunskapen om Gud kom in i världen och genom vilka medel den bibehölls. Då denna kunskap först en gång blivit meddelad, bibehölls den i de rättfärdigas hjärtan, och de undervisade inte blott sina närmaste efterkommande utan även hela världen därom. Under hela tiden från Adams skapelse och till Noa behövdes ingen ny uppenbarelse för att bibringa människan den första föreställningen eller insikten om Guds existens - om existensen av en sann och levande Gud.

45 Efter att ha följt kronologin från Adam till Noa, vill vi nu fortsätta därmed från Noa till Abraham. Noa var 502 år gammal när Sem föddes; 98 år därefter kom floden i Noas 600:e år. Moses säger, att Noa levde 350 år efter floden, så att hela hans ålder, då han dog, var 950 år (1 Mos 9:28-29).

46 Sem var 100 år gammal, när Arpaksad föddes (1 Mos 11:10). Arpaksad var 35 år, när Sela föddes (v 12). Sela var 30 år, när Eber föddes (v 14). Eber var 34 år, när Peleg föddes, under vilken livstid världen delades (v 16) Peleg var 30 år, när Regu föddes (v 18). Regu var 32 år, när Serug föddes (v 20). Serug var 30 år, när Nahor föddes (v 22). Nahor var 29 år, när Tera föddes (v 24), och Tera var 70 år, när Haran och Abraham föddes (v 26).

47 I Mose berättelse om Abrahams födelse förekommer någon svårighet. Några anta att Tera var 130 år gammal, då Abraham föddes. Och de sluter sig därtill på grund av åtskilliga skriftställen, vilka vi för närvarande inte behöver citera. Det gör intet till saken antingen Tera var 70 eller 130 år, när Abraham föddes, men för att undanröja varje möjligt tvivel, som kunde uppstå rörande vårt nu omedelbart föreliggande ämne, vill vi i vår kronologiska beräkning följa den längsta perioden och anta att Tera vid Abrahams födelse var 130 år gammal. Det framgår av denna uppgift, att det var 352 år från floden till Abrahams födelse.

48 Moses underrättar oss om att Sem levde 500 år efter Arpaksads födelse (1 Mos 11:11). Om vi härtill lägger de 100 år, som utgjorde hans ålder vid Arpaksads födelse, så finner vi att han var 600 år gammal vid sin död. Arpaksad levde 403 år efter Selas födelse (v 13). Om vi härtill lägger de 35 år, som utgjorde hans ålder när Sela föddes, så har vi hans ålder vid hans död: 438 år. Sela levde 403 år efter Ebers födelse (v 15). Om vi härtill lägger de 30 år, som utgjorde hans ålder vid Ebers födelse, så får vi 433 år, utgörande hans ålder då han dog. Eber levde 430 år efter Pelegs födelse (v 17). Lägger vi härtill de 34 år, som utgjorde hans ålder då Peleg föddes, så får vi 464 år, utgörande hans ålder, då han dog. Peleg levde 209 år efter Regus födelse (v 19). Lägger vi härtill de 30 år, som utgjorde hans ålder, då Regu föddes, så får vi 239 år, utgörande hans ålder, då han dog. Regu levde 207 år efter Serugs födelse (v 21). Lägger vi härtill de 32 år, som utgjorde hans ålder, då Serug föddes, så får vi 239 år, utgörande hans ålder, då han dog. Serug levde 200 år efter Nahors födelse (v 23). Lägger vi härtill de 30 år, som utgjorde hans ålder, då nahor föddes, så får vi 230 år, utgörande hans ålder, då han dog. Nahor levde 119 år efter Teras födelse (v 25). Lägger vi härtill de 29 år, som utgjorde hans ålder, då Tera föddes, så får vi 148 år, utgörande hans ålder , då han dog. Tera var 130 år gammal, då Abraham föddes, och det antages, att han levde 75 år därefter, så att hela hans ålder skulle vara 205 år.

49 Enligt denna kronologiska beräkning dog Peleg år 1996 efter världens skapelse, Nahor år 1997 och Noa år 2006. Både Peleg alltså, under vilkens livstid världen delades, och Nahor, Abrahams farfar, dog före Noa, emedan den förstnämnde var 239 och den senare 148 år gammal. Och ingen kan väl förneka att de var länge och väl bekanta med Noa.

50 Regu dog år 2026, Serug år 2049, Tera 2083, Arpaksad 2096, Sela 2126, Sem 2158, Abraham 2183 och Eber år 2187 efter världens skapelse, fyra år efter Abrahams död. Och Eber var den fjärde från Noa.

51 Nahor, Abrahams bror, var 58 år gammal då Noa dog. Tera var då 128, Serug 187, Regu 219, Eber 283, Sela 313, Arpaksad 344 och Sem 448 år gammal.

52 Härav kan vi se, att Nahor, Abrahams bror, Tera, Nahor, Serug, Regu, Peleg, Eber, Sela, Arpaksad, Sem och Noa levde på jorden samtidigt, och att Abraham var 18 år gammal, när Regu dog, 41 år gammal när Serug och hans broder Nahor dog, 75 år gammal när Tera dog, 83 år gammal när Arpaksad dog, 118 år gammal när Sela dog, 150 år gammal när Sem dog och att Eber levde fyra år efter Abrahams död. Likaledes finner vi, att Sem, Arpaksad, Sela, Eber, Regu, Serug, Tera, Nahor, Abrahams bror, och Abraham var samtida. Nahor, Abrahams bror, Tera, Serug, Regu, Eber, Sela, Arpaksad och Sem var bekanta både med Noa och Abraham.

53 Vi har nu genomgått kronologin enligt de uppgifter som Bibeln ger oss, ända från Adam till Abraham, och vi har ovedersägligt visat, att det ingalunda var svårt att från Adams skapelse i världen bibehålla kunskapen om Gud eller de uppenbarelser, som blev givna åt Adams närmaste efterkommande, om vilka vi har talat i detta föredrags första del. Medlemmarna av denna klass behöver nu inte känna sig besvärade med tvivel rörande detta ämne, ty de kan lätt se, att det omöjligt kunde vara annorlunda. Kunskapen om Guds existens måste ha fortplantat sig ifrån fader till son åtminstone såsom tradition. Ty vi kan inte anta, att kunskapen om denna viktiga sanning innehades av någon av de nämnda personerna, utan att anta att de måste ha bibringat sina efterkommande densamma.

54 Vi har också visat hur den allra första tanken på Guds existens uppstod i människans hjärta, tanken på att det fanns en Gud, som hade skapat och som uppehåller allting, nämligen genom den uppenbarelse av sig själv, som han gav vår fader Adam, då denne stod framför honom och talade med honom ansikte mot ansikte sedan han blivit skapad.

55 Det är nödvändigt att komma ihåg, att människans kunskap om Guds karaktär och härlighet, sedan en del av människosläktet en gång har lärt, att det finns en Gud, som har skapat och som uppehåller allting, beror på hur träget och ihärdigt hon söker efter den, ända till dess, såsom Enok, Jareds broder, och Moses, hon uppnår att erhålla tro på Gud och kraft till att skåda honom ansikte mot ansikte.

56 Vi har nu klart visar hur Gud kom till att bli det föremål, varpå alla förnuftiga varelsers tro vilar samt varpå det vittnesbörd grundade sig, som ledde de heliga fordom till att spörja och rannsaka med all flit för att erhålla kunskap om Guds härlighet. Och vi har sett, att det var människors vittnesbörd, och det allena, som drev dem i det första rummet till att företa denna undersökning. Då de satte tilltro till sina fäders vittnesbörd, så uppväckte detta dem till att söka efter vidare kunskap om Gud, Och detta sökande efterföljdes ofta, ja alltid när det skedde på det rätta sättet, av de härligaste upptäckter och evig visshet.

Resurser