Trons följder

Sjunde föredraget

1 I de föregående föredragen har vi behandlat vad tron är och det föremål, varpå den vilar. Enligt vår plan vill vi nu övergå till att tala om trons verkningar.

2 Emedan vi redan har sett, att tron är den första verkande kraften i alla intelligenta varelser både i himmelen och på jorden, så kan vi naturligtvis inte i ett föredrag som detta erbjuda oss att framlägga alla hennes verkningar. Ej heller är det för närvarande nödvändigt att göra så, emedan vi då vore tvungna till att däri innefatta allt möjligt både i himmelen och på jorden, hela Guds skapelse i alla dess oändliga variationer. Ty inte ännu har en värld blivit skapad, som inte blivit skapad genom tron, ej heller finns det en enda förnuftig varelse i Guds skapade världar, som ju inte kom dit genom den tro, som antingen han själv eller någon annan varelse hade. Inte heller har någon förändring eller utveckling ägt rum i något av Guds skapade verk utan tro, lika så litet som någon förändring eller utveckling någonsin kan äga rum i något av den Allsmäktiges skapade verk utom genom tro, ty Gudomen verkar genom tro.

3 Vi vill här göra ett par förklarande anmärkningar, på det vi må bli bättre förstådda. Låt oss fråga: Vad förstås därmed, att en människa verkar genom tro? Härpå svarar vi: Därmed förstås att då en människa verkar genom tro, så verkar hon genom andlig ansträngning i stället för genom fysisk kraft. Varje varelse, som verkar genom tro, uträttar sitt verk genom ord i stället för genom att anstränga sina fysiska krafter. "Och Gud sade: 'Varde ljus'; och det vart ljus." /1 Mos 1:3/ Josua talade, och de stora ljus, som Gud skapat, stod stilla. Elia bjöd, och himmelen tillslöts, så att intet regn föll på tre år och sex månader. Han bjöd ånyo, och himmelen gav regn. Allt detta skedde genom tron. Och Frälsaren sade: "Om I haven tro, vore den ock blott såsom ett senapskorn, så skolen I kunna säga till detta berg: 'Flytta dig härifrån och dit bort', och det skall flytta sig". /Matt 17:20/. "Om I haden tro, vore den ock blott såsom ett senapskorn, så skullen I kunna säga till detta mullbärsfikonträd: 'Ryck dig upp med rötterna och plantera dig i havet', och det skulle lyda eder. /Luk 17:6/ Tron verkar alltså genom ord. Och på detta sätt har dess kraftigaste gärningar blivit och skall alltid bli utförda.

4 Det kan inte väntas, att vi skall bevisa, att detta är den verkande orsaken till allt som skett och som skall ske i all evighet. Varje tänkande sinne vet, att himmelens härskaror genom denna kraft utför sina underbara, majestätiska och härliga verk. Änglarna flytta sig från ett ställe till ett annat genom denna kraft. Genom den kan de nedstiga från himmelen till jorden. Utan den kunde de inte vara tjänande andar åt dem, som skall ärva frälsning, ej heller kunde de tjänstgöra såsom himmelska budbärare, ty de skulle vara utan den nödvändiga kraften som möjliggör för dem att utföra Guds vilja.

5 Vi behöver blott säga, att hela den synliga skapelsen, sådan den nu finns till, är en verkan av tron. Genom tron blev skapelsen till och genom samma kraft uppehålls den i sin organisation. Genom tron rör planeterna sig i sina banor och glittrar av sin härlighet. Sålunda är tron verkligen teologins första grundsats, som, om den rätt förstås, leder tanken tillbaka till begynnelsen, och för den med sig framåt till änden, det vill säga, från evighet till evighet.

6 Alldenstund tron är den princip, varigenom de himmelska härskarorna utför sina verk och varigenom de njuter all sin lycka, så kan vi inte annat än vänta att finna den framställd i Guds uppenbarade ord såsom det enda medel, varigenom hans skapade varelser på jorden kan erhålla den lycka, som de heliga njuta i den eviga världen. Det är naturligt att Gud, då han beslöt att skapa människan sig till glädje, skulle lära henne, att hon måste leva av tron och att hon ingalunda kunde njuta evighetens välsignelser den förutan, emedan alla välsignelser i evigheten är en verkan av tron.

7 Därför heter det med rätta: "utan tro är det omöjligt att behaga Gud" /Hebr 11:6/. Om någon frågar: Varför är det omöjligt att behaga Gud utan tro? så är svaret detta: Emedan människan inte kan bli frälst utan tro. Och då Gud åstundar människans frälsning, så måste han naturligtvis fordra, att hon skall ha tro. Om Gud kunde tänkas att ha välbehag i en människa utan tro, så måste han ju tänkas att ha välbehag i hennes fördärv.

8 Av detta kan vi lära att, när Gud genom sina inspirerade tjänare så ofta har uppmanat dem, som har fått Herrens ord, till att tro, så har dessa uppmaningar inte varit tomma fraser, utan Gud har givit dem av de allra viktigaste skäl, emedan utan tro finns ingen frälsning varken i denna eller i den tillkommande världen. Så snart människan börjar att leva av tron, närmar hon sig Gud. Och när tron är fullkomlig, liknar hon Gud. Och emedan han är frälst, är även hon frälst. Ty då befinner hon sig i samma tillstånd som Gud och har kommit till honom. Och när han uppenbaras, då skall hon bli honom lik, ty hon skall se honom såsom han är.

9 Likasom den synliga skapelsen är en verkan av tron, så är även frälsningen, och vi tar nu detta ord i dess vidsträcktaste mening, både timlig och andlig frälsning. För att göra detta tydligt, låt oss fråga: I vilket förhållande måste en människa befinna sig för att bli frälst? Eller vilken skillnad är det på en som är frälst och en som inte är frälst? Vi svarar: Vi har redan sett, att de frälsta är sådana personer, som kan verka genom tro och genom tro betjäna dem, som skall ärva frälsningen. De måste ha den tro, som gör det möjligt för dem att verka i Herrens närhet. Den verkliga skillnaden emellan en frälst och en ofrälst människa är skillnaden i styrkan hos deras tro. Den enas tro har blivit tillräckligt fullkomlig för att lägga beslag på det eviga livet, vilket den andras inte har. Men för större tydlighets skull låt oss fråga: Var finner vi mönstret, efter vilket vi skall ombildas för att erhålla liv och frälsning? Eller var finns det en frälst varelse? Ty om vi kan finna en frälst varelse, så kan vi utan stor svårighet erhålla upplysning om hurudana alla andra varelser måste vara för att bli frälsta. Vi antar att ingen vill påstå, att två varelser, som är varandra olika, båda kunna vara frälsta. Ty det som utgör kriteriet för den enas frälsning utgör kriteriet för varje varelse som vill bli frälst. Om vi alltså finner en enda frälst varelse i hela skapelsen, så kan vi se vad som fordras för alla andra, om de inte skall förbli ofrälsta. Vi frågar därför: Var finner vi mönstret? Var finns det en frälst varelse? Såsom svar på denna fråga säger vi: Det är Kristus. Vi förmodar, att ingen som tror på Bibeln vill förneka detta. Vi instämmer alla däri, att han är förebilden eller mönstret på frälsning. Han är själv en frälst varelse. Om vi skulle fortsätta med att fråga: Varav kommer det sig att han är frälst? så skulle svaret bli: Emedan han är en rättvis och helig varelse. Vore han annorlunda, så skulle han inte vara frälst. Ty hans frälsning beror på att han är just det han är och inget annat. Vore det möjligt att han kunde förändras i minsta mån, så skulle han ögonblickligen förlora sin frälsning och mista sitt herravälde, sin makt, auktoritet och härlighet, av vilka frälsningen består. Ty frälsningen består i den härlighet, auktoritet, majestät, makt och herravälde, som Jehova har och inte i något annat. Och ingen varelse utom honom och de som är honom lika kan äga detta. Så säger Johannes i 1 Joh 3:2-3: "Mina älskade, vi äro nu Guds barn, och vad vi skola bliva, det är ännu icke uppenbart. Men det veta vi, att när han en gång uppenbaras, skola vi bliva honom lika; ty då skola vi få se honom sådan han är. Och var och en som har detta hopp till honom, han renar sig, likasom Han är ren." Varför "rena[r] sig, likasom Han är ren"? Om de inte gör det kan de inte bli honom lika.

10 Herren sade till Mose (3 Mos 19:2): "Tala till Israels barns hela menighet och säg till dem: I skolen vara heliga, ty jag HERREN, eder Gud, är helig." Petrus säger (1 Petr 1:15-16): "Nej, liksom han som har kallat er är helig ska också ni vara heliga i allt ni gör. Det står ju skrivet: Ni ska vara heliga, för jag är helig." Och Frälsaren säger (Matt 5:48): "Varen alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig". Om någon frågar, vartill alla dessa citat tjänar, så finns svaret i det, som redan citerats från Johannes brev, att de heliga skall bli Herren lika, när han uppenbaras. Men om de inte är heliga såsom han är helig, och fullkomliga såsom han är fullkomlig, är de inte lika honom. Ty ingen kan njuta hans härlighet utan att äga hans fullkomligheter och helighet, lika litet som någon kan regera i hans rike utan att äga hans makt.

11 Detta visar oss den djupa meningen av Frälsarens ord (Joh 14:12): "Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror på mig, han skall ock själv göra de gärningar, som jag gör; och ännu större än dessa skall han göra. Ty jag går till Fadern". Sätter vi detta i förbindelse med några av yttrandena i Frälsarens bön, upptecknad i Joh 17, så blir det ännu tydligare. Han säger (Joh 17:20-24): "Men icke för dessa allenast beder jag, utan ock för dem som genom deras ord komma till tro på mig; jag beder, att de alla må vara ett och att, såsom du, Fader, är i mig och jag är i dig, också de må vara i oss, för att världen skall tro, att du har sänt mig. Och den härlighet, som du har givit åt mig, den har jag givit åt dem, för att de skola vara ett, såsom vi äro ett - jag i dem och du i mig - ja, för att de skola vara fullkomligt förenade till ett, så att världen kan förstå, att du har sänt mig och att du har älskat dem, såsom du har älskat mig. Fader, jag vill, att där jag är, där skola ock de som du har givit mig vara med mig, så att de få se min härlighet, som du har givit mig; ty du har älskat mig före världens begynnelse."

12 Alla dessa yttranden tillsammans ger oss en så klar framställning av de härliggjorda heligas tillstånd, som språket kan ge. De skall göra samma gärningar som Jesus gjorde, ja större än de vilka han gjorde ibland dem, emedan han gick till Fadern. Han säger inte att de skulle göra dessa gärningar i tiden, utan de skulle göra större gärningar, emedan han gick till sin Fader. I vers 24 säger han: "Fader, jag vill, att där jag är, där skola ock de som du har givit mig vara med mig, så att de få se min härlighet". Dessa yttranden, tagna i sitt sammanhang, låter oss mycket klart förstå, att de större gärningar, som de, vilka tror på hans namn, skulle göra, de skulle göras i evigheten, dit han själv gick och där de skulle se hans härlighet. På ett annat ställe i sin bön säger han, att han ville, att de som trodde på honom, skulle vara ett i honom, såsom han och Fadern var ett med varandra. "Men icke för dessa /apostlarna/ allenast beder jag, utan ock för dem som genom deras ord komma till tro på mig; jag beder, att de alla må vara ett". Det vill säga att de, som tror på honom genom apostlarnas ord så väl som apostlarna själva, "alla må vara ett och att, såsom du, Fader, är i mig och jag är i dig, också de må vara i oss".

13 Kan ord vara tydligare än dessa? Säkerligen var det Frälsarens mening, att hans lärjungar skulle förstå honom, och han talade så att de skulle kunna förstå honom. Ty han säger till sin himmelske Fader så tydligt att det inte kan missförstås, att det var hans åstundan, att alla hans lärjungar skulle bli såsom han och hans Fader var, att såsom han och hans Fader var ett, de skulle bli ett med dem. Och vad som sägs i vers 22 stadfäster denna övertygelse ännu mera, om stadfästelse behövs: "Och den härlighet, som du har givit åt mig, den har jag givit åt dem, för att de skola vara ett, såsom vi äro ett"; likasom ville han säga, att med mindre de hade den härlighet, som Fadern hade givit honom, kunde de inte vara ett med dem. Ty han säger, att han hade givit dem den härlighet, som Fadern givit honom, på det att de måtte bli ett, eller med andra ord, för att göra dem till ett.

14 Detta avslutar vår undervisning i detta ämne och visar oss på det tydligaste, att Frälsaren ville, att hans lärjungar skulle förstå att de skulle få del med honom i allt, inte ens hans härlighet undantagen.

15 Det är nu knappast nödvändigt att anmärka, vad vi redan har sett, att den härlighet, som Fadern och Sonen har, den har de emedan de är rättfärdiga och heliga varelser. Om en enda av de fullkomligheter och egenskaper, som de nu äger, skulle fattas, sås vore de inte i stånd till att njuta den härlighet, som de nu har; ty för att kunna detta måste de vara just vad de är. Om nu Frälsaren skall ge denna härlighet åt andra, så måste han göra det sålunda som han säger i bönen till sin Fader, genom att göra dem ett med sig, såsom han och Fadern är ett. Genom att göra detta ger han dem den härlighet, som Fadern har givit honom, och när lärjungarna har blivit ett med Fadern och Sonen såsom Fadern och Sonen är ett - vem kan då inte se den djupa meningen i Frälsarens ord: "Han skall ock själv göra de gärningar, som jag gör; och ännu större än dessa skall han göra. Ty jag går till Fadern"?

16 Dessa Frälsarens lärdomar visar oss noga vari frälsningen består, och vad Frälsarens mening var, då han föreslog att han skulle frälsa människosläktet. Hans mening var att göra människorna sig lika, såsom han var lik Fadern, det stora mönstret för alla frälsta varelser. Ty att vara frälst är att vara bildade lika dem. Att vara olika dem är förtappelse. Och på detta gångjärn vänder sig frälsningens dörr.

17 Vem kan nu inte se att frälsning är trons verkan? Ty, såsom vi redan har anmärkt, alla himmelska väsen verka genom den. Och emedan de kan göra detta är de frälsta, eftersom intet annat skulle kunna göra dem frälsta. Och detta är den lärdom, som himmelens Gud har försökt att lära världen genom alla sina heliga profeters mun. Härav kommer det sig att han har sagt oss, att "utan tro är det omöjligt att behaga Gud" /Hebr 11:6/ och att frälsningen är av tron, för att den "... skulle vara av nåd, så att löftet kunde bliva beståndande för all hans säd (Rom 4:16). Och att Israel, som jagade efter rättfärdighetens lag inte har kommit till rättfärdighetens lag. "Varför? Därför att de icke sökte den på trons väg, utan såsom något som skulle vinnas genom laggärningar (förrättningar). De stötte sig mot stötestenen"(Rom 9:32). Och Jesus sade till den mannen, som förde sin son till honom, på det han måtte utdriva den orene anden: "Om jag förmår, säger du. Allt förmår den som tror"(Mark 9:23). Dessa och talrika andra skriftställen, som kunde citeras, visar oss klart vad Frälsarens så väl som de forna dagarnas heligas åsikter om frälsningsplanen var, nämligen att denna plan var ett system av tro. Dess begynnelse är tro och det fortsätts med tro. Varje välsignelse, som erhålls i förbindelse därmed, är en verkan av tro, antingen dessa välsignelser hör till detta livet eller det tillkommande. Härom bär alla Guds uppenbarelser vittnesbörd. Alla löftets barn, Frälsaren inte undantagen, var trons frukt. "Och salig är du som trodde, att det skulle fullbordas, som blev dig sagt från Herren" sade Elisabet till Maria då hon besökte henne (Luk 1:45). Inte mindre trossak var Johannes Döparens födelse, ty Sakarias blev slagen med stumhet på det han skulle tro. Och igenom hela livs- och frälsningsplanens historia visas det, att den är en trossak. Envar fick efter sin tro. Såsom han trodde, så mottog han välsignelser och förmåner. Intet blev nekat honom, som hade tro nog till att mottaga det. Han kunde tillstoppa lejonens gap, dämpa eldens kraft, undkomma svärdets egg, bli väldig i krig, driva främmande härar på flykten. Kvinnor fick genom tron igen sina döda barn levande igen. Med ett ord, intet var omöjligt för dem som trodde. Allting var de forna dagarnas heliga underdånigt, i förhållande till deras tro. Genom tro fick de himmelska syner, blev betjänade av änglar, kunde meddela sig med fullkomliggjorda, rättfärdiga mäns andar, med högtidsskaran och församlingen av de förstfödda, som är uppskrivna i himmelen, med Gud, som dömer alla, och med Jesus, det nya förbundets medlare. De kunde skåda in i tredje himmelen och se och höra outsägliga ting, ja ting, som de inte hade lov till att utsäga. Petrus med trons kraft för ögat säger (2 Petr 1:2-3): "Nåd och frid föröke sig hos eder, i kunskap om Gud och vår Herre Jesus Kristus. Allt det som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om honom som har kallat oss medelst sin härlighet och underkraft." Åter säger han (1 Petr 1:3-5): "Lovad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, som efter sin stora barmhärtighet har genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp, till ett oförgängligt, obesmittat och ovanskligt arv, som i himmelen är förvarat åt eder, I som med Guds makt bliven genom tro bevarade till en frälsning, som är beredd för att uppenbaras i den yttersta tiden."

18 Dessa ord visar oss klart vad apostelns åsikt var, och ingen behöver sväva i ovisshet därom. Han säger att allting, som hör till liv och gudaktighet, hade blivit dem skänkt genom kunskapen om Gud och vår Frälsare Jesus Kristus. Om någon frågar: Hur kunde de erhålla kunskap om Gud (ty det är stor skillnad på kunskap om Gud och tro på honom. Kunskap förutsätter mera än tro. Och märk, att allt, som hör till liv och gudaktighet, hade blivit givet genom kunskapen om Gud)? så svarar vi: Genom tro kunde de erhålla denna kunskap. Och då de genom tro kunde erhålla kunskap om Gud, så kunde de även genom den erhålla allt annat, som hör till liv och gudaktighet.

19 Av dessa apostelns ord lär vi, att människorna genom kunskapen om Gud kunde erhålla kunskap om allting som hör till liv och gudaktighet, och att denna kunskap var en verkan av tron. Så att allt som hör till liv och gudaktighet är trons verkan.

20 Vi må vända oss vart vi vill, antingen i himmelen eller på jorden, så skall vi finna, att alla inspirerade män och himmelska budbärare avlägger vittnesbörd därom, att allt, som hör till liv och frälsning, är verkat genom tron och intet annat. Lärdom, vishet och klokhet och allt annat är utan tron odugligt såsom frälsningsmedel. För den skull kunde fiskarna från Galiléen undervisa världen, emedan de sökte med tro, och fann genom tro. För den skull räknade Paulus allt såsom skada och orenlighet. Vad han förut räknade såsom vinst, det kallade han nu förlust. Ja, han räknade också "allt såsom förlust mot det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre" (Fil 3:8). För att erhålla den tro, varigenom han kunde åtnjuta kunskapen om Jesus Kristus, måste han lida förlust på allt. Orsaken, varför de forna dagarnas heliga visste mera om himmelen och förstod de himmelska tingen bättre än andra, var den, att denna kunskap är en verkan av tron och inte kan erhållas genom något annat medel. Detta är även grunden till att människorna, så snart som de mister tron, faller i tvist, strid, mörker och svårigheter. Ty den livgivande kunskapen försvinner med trons försvinnande och återvänder med tron. När tron kommer, så bringar den alla sina följeslagare med sig: apostlar, profeter, evangelister, herdar, lärare, andens gåvor, vishet, kunskap, underverk, helbrägdagörelse, tungomål, översättning av tungomål och så vidare. Alla dessa finns, när tron finns på jorden. Men de försvinner, när tron försvinner från jorden. Ty de är trons verkningar, och de har alltid åtföljt och skall alltid åtfölja tron. Där tron är, där är också kunskapen om Gud och allt som hör därtill, uppenbarelser, syner och drömmar, såväl som allt vad nödvändigt är till den troendes fullkomnande och salighet. Ty om Gud inte har förändrats, så måste tron besegra honom. Den som äger tron kan genom den erhålla all nödvändig kunskap och vishet, till dess han känner Gud och den, som han har sänt, Herren Jesus Kristus, vilken kunskap är evigt liv.