Offerlagen

Sjätte föredraget

1 Då vi nu har behandlat insikterna om Guds karaktär, fullkomligheter och egenskaper, vill vi övergå till att tala om det medvetande, som en människa måste ha, att hennes liv stämmer överens med Guds vilja, om hon skall kunna tro på honom till liv och frälsning.

2 Detta medvetande intar en viktig plats i den uppenbarade religionen, ty genom detta kunde de gamle uthärda, i det de likasom såg den osynlige. Medvetandet om att ens liv stämmer överens med Guds vilja är väsentligen nödvändigt för en var, som vill ha den förtröstan på Gud, utan vilken ingen kan erhålla det eviga livet. Det var detta medvetande, som styrkte de heliga fordom, så att de kunde uthärda alla motgångar och förföljelser och tåla att se sina ägodelar skövlade; ty de visste - inte blott trodde - att de hade en "egendom, som är bättre och bliver beståndande" (Hebr 10:34).

3 Och emedan de visste, att de levde ett liv överensstämmande med Guds vilja, så kunde de inte blott tåla att se sina ägodelar skövlade och förstörda, utan de kunde även möta döden i dess mest fasansfulla skepnad. Ty de visste - inte blott trodde - att om än deras jordiska hydda nedbröts, så hade de en "byggnad, som kommer från Gud, en boning, som icke är gjord med händer, en evig boning i himmelen" (2 Kor 5:1).

4 Sådan var Guds heligas belägenhet, och sådan skall den alltid bli, att med mindre de har ett säker vetskap om, att de lever ett liv överensstämmande med Guds vilja, blir de utmattade och ger upp. Ty sådant är motståndet, och har så alltid varit, i deras hjärtan som inte tror, och i deras hjärtan som inte känner Gud, emot himmelens rena och oförfalskade religion (det enda som kan försäkra evigt liv) att de till det yttersta kommer att förfölja alla, som tillber Gud enligt hans uppenbarelser, tar emot sanningen i kärlek till den, samt låter sig styras och ledas av hans vilja. De [som förföljer] driver dem till sådana ytterligheter, att inget annat än en säker vetskap om att de stå i ynnest i himmelen och att de har omfamnat den plan, som Gud lagt för människans återlösning, kunde göra det möjligt för dem att förtrösta på honom så som krävs för att besegra världen och erhålla den härlighetens krona, vilken är förvarad åt dem som fruktar Gud.

5 Den som skall kunna uppge allt: anseende och rykte, ära, beröm, ett gott namn ibland sina medmänniskor, hus, egendom, bröder, systrar, hustru och barn, ja livet, och räkna det allt av ringa värde i jämförelse med den allt övergående kunskapen om Jesus Kristus, han måste äga mera än blott en tro eller förmodan att han gör Guds vilja: han måste ha en verklig kunskap därom och hålla fast därvid, att han, när alla lidanden tagit slut, skall ingå till evig vila och få del i Guds härlighet.

6 Om man vet att man inte vandrar efter Guds vilja och ändå säger, att man önskar få del i hans härlighet, så snart man hunnit bli färdig med detta livet, så är ju detta en förnärmelse mot skaparens värdighet. Men när man har den kunskap och förvisso vet, att man gör Guds vilja, då kan man även ha en lika säker förtröstan, att man skall få del i Guds härlighet.

7 Låt oss här anmärka, att en religion, som inte fordrar att allt skall uppoffras, har aldrig kraft till att frambringa den tro, som är nödvändig för erhållandet av liv och frälsning. Ty ända från den tid människan först blev till har uppoffrandet av allt jordiskt varit det oundgängliga villkoret för erhållandet av den tro, som är nödvändig för åtnjutandet av liv och frälsning. Gud har bestämt, att människan genom sådana uppoffringar allenast skall njuta evigt liv. Och genom uppoffring av allt jordiskt kan människan erhålla vissheten om att hon gör det, som är Gud väl behagligt. När en människa har uppoffrat allt vad hon har för sanningens skull och är beredvillig till att även ge sitt liv, och när hon tror, att hon måste göra detta offer, emedan hon åstundar att göra Guds vilja, då vet hon förvisso, att Gud vill anta hennes offer och att hon inte har sökt eller skall söka hans ansikte förgäves. Och under dessa förhållanden kan hon få den tro, som är nödvändig för henne för erhållandet av det eviga livet.

8 Förgäves inbillar man sig, att man är eller kan bli medarvinge med dem, som har uppoffrat allt för att erhålla tro på Gud och ynnest hos honom tillräcklig för att erhålla evigt liv, om man inte på samma sätt som dessa vill offra samma offer och genom detta offer erhåller det medvetandet, att man är honom väl behaglig.

9 Genom offer erhöll Abel, det första blodsvittnet, kunskap om att han behagade Gud. Och från den rättfärdige Abels dagar intill denna dag har människan blott genom offer erhållit kunskap om att hon är väl behaglig för Gud. Och i de yttersta dagarna skall Herren, förrän han kommer, samla sina heliga, som genom offer har gjort förbund med honom. Ps 50:3-5: "Vår Gud kommer, och han skall icke tiga. Förtärande eld går framför honom, och omkring honom stormar det med makt. Han kallar på himmelen därovan och på jorden för att döma sitt folk: 'Församlen till mig mina fromma, som sluta förbund med mig vid offer.'"

10 Alltså de, som har framburit sitt offer, de skall ha vittnesbördet, att deras handlingssätt är Gud väl behagligt. Och de, som har detta vittnesbörd, skall också ha den tro, varigenom de kan gripa det eviga livet, och de kan genom tro uthärda intill änden och motta den krona, som är förvarad åt dem, vilka älskar vår Herre Jesu Kristi uppenbarelse. Men de, som inte har framburit detta offer, de kan inte äga denna tro emedan erhållandet av denna tro beror på detta offer. Således kan de heller inte gripa det eviga livet, emedan Guds uppenbarade ord inte tillåter dem det, och utan denna tillåtelse kan tron inte finnas.

11 Alla heliga, om vilka vi har oss något bekant genom de nu befintliga heliga urkunderna, erhöll förvissningen om att de var Gud väl behagliga genom de offer, som de frambar åt honom. Och genom denna förvissning, som de hade, blev deras tro stark nog till att fasthålla löftet om evigt liv, och de kunde härda ut, såsom om de såg den osynlige. Genom tro kunde de bekämpa mörkrets makter, bringa motståndarens konstgrepp på skam, övervinna världen och uppnå trons ändamål, själarnas frälsning.

12 Men de, som inte har framburit detta offer åt Gud, kan inte veta, om deras handlingssätt är Gud väl behagligt. Deras tro eller mening må vara vilken som helst, den ligger öppen för ovisshet och tvivel i deras sinne. Men där det är ovisshet och tvivel, där kan tron inte finnas. Ty tro och tvivel kan inte bo i en och samma person på en och samma gång. De, vilkas sinne ligger under för tvivel och fruktan, kan inte ha en viss tillförsikt, och där inte en viss tillförsikt finns, där är tron svag. Men när tron hos en människa är svag, kan hon inte bekämpa allt det motstånd, alla de bedrövelser och anfäktningar, som hon måste möta, om hon skall kunna bli Guds arvinge och Jesu Kristi medarvinge. Hon blir snart trött i sin själ, och motståndaren får makt över henne till att förgöra henne.